Australien 2018

Vi flög från Dunedin upp till Auckland och hämtade ut en hyrbil. I kvällsmörkret körde vi till Hamilton, en sträcka Ia kört många gånger. Nu var det större vägarbeten på gång, så då kändes det skönt att Hans-Göran agerade kartläsare via GPSen på telefonen! I Hamilton hälsade vi på Pete Dobbie och hans fru Kathy som vi bodde hos förra gången vi var i Hamilton. Så gick färden ut på landet till Dawn Dixon som bor nordväst ca 1,5 timmars bilfärd från Hamilton. Dawn och hennes man Rodney besökte vi också för 6 år sedan, men Ia har haft dem lite som en extrafamilj under tiden hon bodde i Hamilton. På gården Pukewaimai finns höns,nötkreatur, hjortar, en hund och några katter. Och massor av gröna kullar!!

Tyvärr finns inte Rodney bland oss längre, han dog för snart två år sedan. Vi besökte den fina lilla kyrkogården där han är begravd. Och så hade Dawn pratat med damen som nu har hand om Rodneys favorithäst PJ om inte vi fick hälsa på. Det kändes väldigt bra att se PJ i toppform (hästen är minst 20 år gammal) och han blev lite extra bortskämd med en morot som Ia tog med.
Dawn närmsta granne Lynn har uppfödning av hundrasen Bassett. Just nu fanns det 6 veckor gamla valpar!! Även om en vuxen Bassett inte är speciellt söt så kan man ju inte annat än bli totalt charmad av valparna!
Dessa fyra dagar på landet hos Dawn fick avsluta vår långresa denna gång. Tiden i Nya Zeeland har ju varit lite som att komma hem eftersom vi egentligen inte gjort så mycket ”superturistiska” saker utan mest träffat vänner som vi inte kan se särskilt ofta. Det betyder mycket för oss att få träffa dom och det är ömsesidigt. Vi avslutar resebloggen och ger oss nu av på hemresan till Sverige.

Vi flög från värmen i Cairns via flygplatsen i Brisbane till Dunedin på sydön i Nya Zeeland. Här landade Ia första gången för nästan 20 år sedan, efter det har det blivit många besök här. Vi blev hämtade av Ken vid flygplatsen även fast flyget inte landade förrän mitt i natten. Så hade vi några dagar att bara vara och det kändes förstås skönt efter allt turistande. Vi hälsade på Bob och Eunice som ledde danserna i dansklubben South Dunedin Dance Club som Ia var medlem i och som vi besökte tillsammans för 6 år sedan. Ett mycket trevligt återseende!

En ny bekantskap var Don och Kens nya hund, cockerspanieln Jackson. Han är en riktig charmknutte och vill gärna bli omklappad och följde förstås med på strandpromenad vid Brighton Beach. Som tur var brydde han sig inte om att ett sjölejon tagit sig upp på stranden för att värma sig lite i solen!

Efter några dagar i Dunedin var det dags för en utflykt som Ken och Don planerat för oss. Vi åkte bil sydväst om Dunedin och kom fram till Te Anau som ligger i området Fjordlands på västkusten av sydön. Här liknar landskapet nästan Norge med höga, branta berg, skog och djupa dalgångar och fjordar. Efter en övernattning så fortsatte resan mot Milford Sound, den mest berömda av fjordarna. Vädret var strålande vackert och vi hade fantastiska vyer över landskapet – det kan man nog säga var en väldig tur eftersom det regnar mer än 6500 mm per år här! Vägen till Milford slingrar sig upp- och nedför branter och genom en 1200 m lång tunnel, Homertunneln. I Milford Sound visade alla berg, inklusive den mest fotograferade toppen Mitre Peak, upp sig i solskenet.

Efter dagsturen till Milford Sound åkte vi tillbaka till Te Anau för ännu en övernattning. På morgonen dagen efter, innan vi åkte tillbaka till Dunedin, passade vi på att göra ett besök i en fågelpark som Department of Conservation (motsvarande Naturvårdsverket) har i Te Anau. Vi fick vara med när en av naturvårdarna matade fåglarna och berättade om de olika arter – inhemska nya zeeländska – som fanns i parken. Den mest speciella var Takahè en art som man trodde var utdöd, men så upptäcktes en liten population i närheten av Te Anau 1948. Idag finns ca 370 levande fåglar så arten är starkt hotad. I fågelparken finns två par Takahè som används som fosterföräldrar för att föda upp kycklingar som sedan kan placeras ut i områden som skyddas och där populationen av rovdjur (vesslor och hermeliner) kontrolleras med hjälp av fällor. Precis som Kiwi-fågeln kan inte Takahèn flyga.

När vi lämnade Alice Springs tog vi flyget österut och vips
var vi framme i Cairns i den tropiska delstaten Queensland. För vår resa
betyder det att vi nu har besökt alla delstater utom Western Australia. I
Cairns bodde vi på ännu ett motell med något bättre standard än det senaste,
men tvättstugan som vi fick använda var ute i trädgården på baksidan av husen!

Två utflyktsdagar med fullt program hade vi bokat in
hemifrån. Först ut var en tur ut på de mest närliggande delarna av Stora
Barriärrevet, till en ö som heter Green Island ca 45 min med snabbåt ifrån
Cairns. Det blåste friskt på ditresan och vågorna var rätt höga, men kaptenen
fixade resan fint. Lunch vid ankomst på ön och sedan två kortare turer med en
glasbottnad båt och en ”semi-ubåt” där vi satt som i ett glasbadkar under
vattenytan. Vi såg massor med vackra fiskar och fina koraller. Vattnet var
inbjudande och varmt (kanske 27°C) så ett dopp hann vi också med.

Stora Barriärrevet är egentligen inte ett enda korallrev
utan en samling av ca 3000 mindre rev som hänger ihop i världens största
korallrev ca 2600 km långt. Revet är ett mycket viktigt ekosystem för massor av
djur, växter och fiskar och utsågs till världsarv 1981. Stora delar av revet är
idag marint skyddsområde för att minimera skador av turism och fiske. Andra hot
är global uppvärmning med förhöjda vattentemperaturer vilket kan orsaka
korallblekning. Det innebär att algerna (som lever tillsammans med
korallpolyperna på reven och också ger korallerna deras färger) försvinner och
korallpolyperna blir ensamma kvar i sina ”kalkhus”. Om vattentemperaturen blir
normal igen, kommer algerna tillbaka och korallen överlever. Annars lämnar även
korallpolypen sitt hus och bara döda korallskelett finns kvar.

Så tog vi oss an nästa utflykt som innebar en tur inåt/uppåt
landet från kusten. Vi åkte tåg först, Kuranda Scenic Railway, en tur på ca 3
mil och drygt 300m höjdskillnad från Cairns. Järnvägen byggdes mellan 1882 och
1891 för att förse gruvsamhällen innanför kusten med förnödenheter. Enorma
manuella insatser behövdes för att genomföra bygget i en svårgenomtränglig
regnskog med brant stigning. På sträckan passerade vi 15 tunnlar och en massa
broar – några mycket höga!!

Vi gjorde sedan ett besök i en privatägd djur- och naturpark
som är en populär turistattraktion. Här åkte vi igenom regnskogen i ett
amfibiefordon både på land och i vatten. Vi hade en mycket inspirerande och
duktig guide som berättade mycket om olika träd och andra växter som vi såg. I
djurparken såg vi den sällsynta ”Spotted Quoll” som är ett pungdjur (men annars
ganska lik en mård). Och så fanns möjligheten att krama en koala….

En del av naturparken är tillägnad den lokala
Aborigin-kulturen. Gruppen som hör hemma i regnskogen nordväst om Cairns heter
Tjapukai. Vi fick se och höra en del av deras musik och olika danser, på nära
håll studera hur man gör när man spelar på deras traditionella instrument
diggeridoo och fick en demonstration av hur en boomerang ska kastas.

För att komma tillbaka ned till Cairns tog vi varken tåg
eller bil utan en ordentlig tur med linbana (över 7 km lång). Vi fick en
fantastisk vy över regnskogen med alla olika gröna nyanser och hörde fåglar och
andra djungelljud. Ibland var vi högt ovanför både skog och vatten, de högsta
stolparna för linbanan är 40,5 m!!!

Vår sista heldag i Cairns gjorde vi ett besök på akvariet som låg tvärs över gatan där vi bodde. Det var ett välplanerat och fint museum där vi fick lyssna till tre olika mini-föredrag för att fördjupa våra kunskaper om Stora Barriärrevet och dess invånare, men också om regnskogen som ekosystem. I ett stort akvarium matades rockor och hajar för hand av dykare. Vi såg också en slags ödla som kallas Water Dragon som är vanlig i regnskogsmiljö.

I Adelaide lämnade vi hyrbilen som vi haft i 6 dagar, och
här hade vi några dagar på oss att upptäcka ännu en stad. Vi tyckte om Adelaide,
det var inte så stort och trångt som Sydney och Melbourne, temperaturen var
behaglig runt +20°C och luften var inte förorenad. En kväll gick vi ner till
floden Torrence River och där pågick en Asien-inspirerad festival med mat, musik
och försäljning. Ia provade på att få en hennamålning på handen! Vi åkte
spårvagn i Adelaide också ut till strandorten Glenelg där vi såg en massa
skolklasser få olika typ av sim- och surfundervisning av livräddargänget som
jobbade på stranden.

Vi klev ombord på tåget The Ghan en söndagsförmiddag och
resan mot Alice Springs startade. The Ghan är ett passagerartåg/turisttåg som
körs sträckan Adelaide-Alice Springs-Katherine-Darwin. 1929 var den första
sträckan klar mellan Adelaide och Alice Springs, men det tog ända till 2004
innan spåret till Darwin var klart. För oss tog det ca ett dygn att komma fram
och under tiden serverades lunch, middag och frukost/brunch på tåget. Vi hade
egen kupé med alldeles egen toa och minidusch! Efter ca 5 timmars körning kom
vi till ett samhälle där lokföraren skulle få en avbytare. Då visade det sig
att ett av de två loken gått sönder, och vi fick vackert vänta på ett
ersättningslok. Enligt tågpersonalen skulle det fixas snabbt…..och efter ca två
timmar kom vi iväg igen!! Det påverkade inte vår slutliga ankomsttid alls, där
fanns det massor med marginal inräknad och tåget stod stilla en del under
natten.

Alice Springs är ett samhälle med ca 25 000 innevånare
i mitten av Australiens outback. Vi bodde på ett lite halvskruttigt motell, men
det var ändå acceptabelt. Som tur var fanns det luftkonditionering och det
behövdes! Det är extremt inlandsklimat här och temperaturen kan nå upp mot +50°C,
vi upplevde dagar med nästan +40°C. Det stora äventyret som vi båda
sett fram emot var en lång dagstur till nationalparken där Kata Tjuta och Uluru
– två märkliga bergsformationer – står helt isolerade i det ökenliknande
landskapet. Vi åkte en ordnad tur med två mycket kunniga och engagerade guider,
det var verkligen fantastiskt fint. Vädret var idealiskt för oss, det var
halvmulet och faktiskt några regnstänk under dagen. Hade det varit helt klart
och soligt hade temperaturen säkert stigit upp till +40°C. Molnen påverkade inte det
vackra ljuset över Uluru i solnedgången – helt magiskt att få uppleva!

I Melbourne hämtade vi ut en hyrbil och gav oss iväg på nästa äventyr, en resa på ca 130 mil med fem inplanerade stopp: Torquay, Cape Otway, Port Fairy, Robe och Victor Harbour. Sträckan mellan Torquay och Warrnambool (ca 25 mil) slingrar sig fram längs kusten med fantastiska vyer över havet och kallas Great Ocean Road. Den byggdes mellan 1919 och 1932 av soldater som återvänt från 1:a världskriget till minne av de som stupat.

Torquay är ett surfställe med berömda stränder som Jan Juc och Bells Beach. Flera företag som säljer surfgrejor/kläder hör hemma här, t.ex. Rip Curl och Quiksilver. Det finns också ett ganska häftigt surfmuseum som vi besökte! Alldeles vid stranden i Torquay beundrade vi också ett annorlunda solur byggt av glasmosaik och med bilder av Australiensiska djur och växter.

Resan gick vidare mot Cape Otway, en udde längs den svårnavigerade sydkusten. Här i området har många skepp påväg från Europa eller Amerika förlist då de försökt att passera sundet Bass Strait. En fyr byggdes på udden 1848 och telegrafstationen öppnades 1859. Ett stort område runt fyren är idag naturreservat och här kan man vara ganska säker på att få se två av de djur som direkt förknippas med Australien, koala och känguru. Vi träffade några stycken!

Längs vägen mot nästa stopp i Port Fairy finns en plats som är mycket berömd och välfotograferad – Twelve Apostles. Det är kalkstensformationer som ’brutit sig loss’ från kustlinjen genom erosion. Erosionen fortsätter förstås hela tiden, och just nu kan man inte se 12 apostlar utan snarare sju eller åtta.

Boendet i Port Fairy (ännu ett Airbnb) var ute på landet med utsikt över en kohage, underbart fint eget rum, stort badrum och HÖNS utanför dörren!! Vilken höjdare – i flocken fanns t.o.m. två Orpingtonhönor som naturligtvis måste få lite extra frukost innan vi fortsatte vår resa.

Några andra höjdpunkter under den fortsatta färden var ett lunchstopp i Cape Bridgewater där strandcaféet hade mycket fina väggmålningar, en kortare tur med bilfärja (250 m!!) då vi korsade floden Murray River och en tur med hästdragen spårvagn mellan fastlandet och ön Granite Island i Victor Harbour.

Utanför Victor Harbour bodde vi i vårt finaste Airbnb – ett jättehus där vi hade en helt egen ’avdelning’ och direkt utgång till trädgården från sovrummet. Ia bara måste plocka en citron från trädet innan vi åkte vidare!

Vi reste vidare söderut till Melbourne, denna gång med tåg. Avståndet mellan Sydney och Melbourne med tåget är ca 95 mil, så det tog en hel dag (nästan 11 timmar). Resan var fantastisk och naturen mer varierad än vad vi kunde tro. Både torrare områden och grönare riktiga jordbrukslandskap med mycket betande djur (får, köttdjur och mjölkkor). Man får verkligen en annan uppfattning om hur stor den här kontinenten är genom att åka tåg istället för att flyga! Det fanns dessutom mycket god service på tåget och en tågvärd kom och tog upp beställningar på varm mat för de som ville ha till lunch och middag. Toppen tyckte vi.

Nu hade vi två dagar på oss att upptäcka nästa storstad. Melbourne är känt för sina många spårvagnar, så åka spårvagn var naturligtvis ett måste. Queen Victoria Market är en känd marknad där allt mellan himmel och jord säljs, livsmedel förstås men också massor av kläder, skor, väskor och prylar, prylar….De äldre byggnaderna i området är omgivna av massor av skyskrapor. Flinders Street Station är också en ikon för Melbourne. Luna Park är en klassisk nöjespark (med en speciell ingång!) som ligger i stadsdelen St.Kilda dit vi åkte med spårvagn.

Och så är Melbourne också känt för….MAT! Det finns ett oändligt antal olika kök representerade, vi provade några stycken:
Fransk frukost på The Hardware Societe.

Pinfärsk pizza på A 25.
Frukosten på rummet fixad – gissa om vi blev glatt överraskade över att hitta filmjölk i matbutiken!
Sista middagen i Melbourne blev på det grekiska temat. Goda grytor med nöt- och lammkött på Tsindos.

Efter några dagar vid kusten återvände vi till Sydney. Rob körde oss en alternativ väg via Kangaroo Valley, utsiktspunkten Cambewarra och det vackra vattenfallet Fitzroy Falls (81 m högt!). I detta område var omgivningen mycket kuperad och grön.

I Sydney återvände vi för en natt till samma hotell som vi bott på tidigare och fick denna gång ett uppgraderat rum med utsikt över Operahuset och Harbour Bridge – mycket fint!

Nästa äventyr blev att hitta vårt nya boende, ett Airbnb vilket innebär ett boende som hyrs ut av en privatperson via internet. Vi hade bokat ett rum i stadsdelen Cremorne och dit åker man färja fram och tillbaka från centrala Sydneys Circular Quay.

Det har regnat mycket under våra dagar i Sydney men en solig och blåsig söndag åkte vi till berömda Bondi Beach och åt lunch. Så promenerade vi längs kusten ca 6 km söderut till Coogee, en populär promenad för både turister och lokalbefolkning.

Det var nu dags att träffa ännu en av Ias bekanta från tiden i Australien, Lesley som jobbade på samma Universitet men inom ett annat område. Ia och Lesley träffades på gymmet och har hållit kontakten sedan dess. Lesley bor i närheten av det Airbnb som vi hyrt och vi tillbringade flera dagar och måltider tillsammans. Frenchy’s café hade jättegott kaffe!

Sista dagen i Sydney tillbringade vi promenerande i stan till Art Gallery of New South Wales. Här beundrade vi särskilt avdelningen med konst från urbefolkningen Aboriginerna.

För att komma till galleriet går man genom den stora och vackra Botaniska trädgården. Här finns massor med exotiska träd och växter planterade i olika avdelningar.

Stadslivet i Sydney har bytts ut under ett antal dagar. Rob och Dianne Mulley bor i förorten Camden 6 mil sydväst om Sydneys centrum. Ia jobbade i ca ett år tillsammans med Rob och hans studenter på University of Western Sydney för 15 år sedan. Rob bjöd in oss att besöka Camden men också följa med honom till familjens sommarhus vid kusten vid Sanctuary Point i närheten av det större samhället Nowra. Bilresan tog ca 2 timmar.

Vi har inte precis något sommarväder, det har regnat och blåst en hel del och som bekant är husen på den här sidan jorden inte utrustade som våra hus…..enkelglasfönster, dålig isolering och fukt i heltäckningsmattorna gör inomhusklimatet väldigt ruggigt så fort det inte är varmt ute. Men visst är stränderna fina!



Djur- och växtlivet är ju också annorlunda. Vad sägs om amaryllisar, känguruer och färggranna papegojor i trädgården??